runningjohanna

Kullamannen ultra 2017

Av Johanna Bygdell - 2017-11-03 23:13

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok.

Men ja, vad hände?
Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat under och efter löpning. På utsidan, längst upp, som i benet. I tisdags råkade jag gästspela på HOKs terräng-km på 6 km. Sprang skitfort. Fick ont. Ignorera. Vilade och det blev bättre.

Fredag. Laddad. Sån härlig stämning. Fest! Bara mingla runt bland alla likasinnade från vårt avlånga land. Underbart. Buss till start. 180 anmälda, 120 på startlinjen.
Jag hade snackat ihop mig med Erik Eng. Vi är jämna.

Kullamannen drar info om vad som gäller. Lite ny dragning och havet ska alltid vara på höger sida.

Starten går. Patrik Wickström drar iväg med två andra killar. Jag å Erik tuffar på som vanligt. Lugnt å sansat. Är förvånad över stigningen i början. Mycket löv och halt. Lång km-tid. Men vid Hovs hallar planar det ut. Blir platt. Plattare än platt. Växlande underlag men alldeles för mycket asfalt. Monotont.

Vi plockar in de två killarna som hängde på Patrik. Vi går fokuserat. Kanske för fort. Svårt att säga. Ängelholm ser oändligt långt bort ut. Men ett steg i taget och vips är vi där. Fyller på energi och tar på lampa. Sen börjar en evighetsstig. Känns inte som att vi kommer någonstans och det där jävla havet varken ser eller hör vi. Men kroppen gillar stigen. Mycket.

Men sen blir det hårt underlag. Smärtan i höften slår till. Plötsligt. För plötsligt. Försöker tänka bort den. Men den sprider sig. Hugger i höftkammen. Biter ihop hårt. Men löpstilen förändras. Vill till Mölle. Blir arg. Varför kommer inte den där jävla kullen snart? Drygt 60km löpta i 5.15 i snitt. Jag är pigg, har fantastisk energinivå. Kom igen nu kroppen. försöker intala mig att bara vi kommer bort från det monotona blir det bättre. Bara typ 2 mil kvar dit. Jag VILL uppleva kullen! Kropphelvete.
Det tar stopp. Går lite medan Erik tar på sig lampan, men smärtan kvarstår, intensifieras när vi börjar springa igen.

De gånger jag brutit ett lopp kan jag räkna på min ena hand, tror inte ens jag kommer använda alla fingrar. Men jag är erfarenheten vis. Jag säger åt Erik att köra. Jag kliver av. Ser hur han tassar vidare å jag börjar grina. Men jag tänker att det är en stryka att ta beslutet, även om det suger. Innerligt. Jag ville verkligen gå i mål. Pressa mig. Utmana de andra. Men idag blev det inte så. Tråkigt avslut på säsongen.

Jag kommer sörja, vältra mig i besvikelsen ett tag. Men sen ska jag ringa vc och kolla upp höften. Sen ska jag träna och snart står jag på en startlinje igen, starkare än någonsin.

Ha det suveränt ute i natten alla lyckostar! Jag hejar på er!

Härnö trail. 2017

Av Johanna Bygdell - 2017-10-01 01:03

Förhoppningar. Förväntningar. Önskan. Viljan. Men ödmjukhet. Allt fanns där. Lugnare än ifjol. Starkare fysiskt. Och psykiskt. Vem vill inte leverera? Viljan att leverera men ändå en ödmjukhet inför det. Inget är självklart.

Försökte intala mig att kroppen var pigg. Att musklerna inte alls kändes trötta. För det kändes så. I huvudet. Kände mig pigg, sprallig, men musklerna svarade inte riktigt. Inte den där känslan jag brukar ha då det går riktigt bra, men länge sedan jag tävlade nu.

Snabb start. Kändes bra. En tjej drog, en till oxå. Men inte stressad. Det är lång bana. Jag är bra på att mala. Intalade jag mig. Men benen svarade inte. Samma känsla som ifjol. Men positiva tankar i huvudet.

Jag slet. Stretade. Letade motivation. Letade känslan. Den jag vet finns där.

Men den kom inte. Jag flög inte. Jag kämpade. Varje steg. Tänker att det släpper. Jag njöt över att få tävla på min älskade Härnö trail, men kroppen kämpade emot. Tänkte på Pace on earths podd med Torgeby. Att inte kämpa emot. Försökte luta med kroppen. Finna mig i situationen. Men kraften som finns i den släpptes inte ut. Analysen påbörjades.

3 min efter ledaren vid smitingen. Två. Trean steget bakom. Nylundskan hojtade om att mitt starka parti följer. Jajemen tänkte jag. Mentalt hade jag inte givit upp ännu. Men kroppen hjälpte inte till. Upp mot specksta låg vi på bra, men trean släppte inte ryggen min. Uppför Specksta nöp benen. Känslan jag anat från steg ett intensifierades till nära Max. Klarade knappt av att lyfta dem. Trodde jag skulle tippa bakåt. Sjukt obehagligt. Hjärnan var tre steg före kroppen. Kändes som jag rörde mig i slowmotion. Jag låg nu trea. Total oförmåga att svara. Frustration. Men mentalt körde jag på. Trummade på. Försökte iaf. Inte. Ge. Upp.

Den blå/gula ryggen såg jag knappt något mer, men jag tuggade på. Uppför slalombacken försökte jag gå men benen vägrade, däremot kunde jag ta små små springsteg.

Jag höll min tredjeplats och slutade drygt 11 (elva!!!) minuter efter en fartfantom som knep segern. Jag kände mig ändå nöjd. Jag gjorde vad jag kunde men kroppen ville inte idag.

Men tankarna for under loppet. Och far ännu runt i skallen. Förväntningar, mina och andras. Jag vill alltid vinna. Klart det betyder mer att vinna på hemmaplan, eller är lite roligare. Men vad är rimliga krav på mig själv? Är det rimligt (fysiskt och psykiskt) att kunna leverera på lopp från 5 km upp till 160 km? Det har varit en händelserik säsong. Och jag vill vara överallt och har höga krav på mig själv. Eller förväntningar. På mig och kroppen. Idag orkade den inte. Förkylning i faggorna (förkylda barn), mycket på jobbet, övning förra helgen, livet, för lite vila... orsaken är svår att veta.

Jag är nöjd. Jag putsade tiden från ifjol rejält, men jag vill bli bättre. Jag vill vara bäst, men någonstans måste jag vara realist och det klarar jag inte själv. Jag tappar distansen. Jag går på vad hjärna och hjärta vill och förväntar mig leverans av kroppen. Och blir besviken när det inte blir som jag tänkt. Jag sviker mig själv lixom.

Jag vet att jag i fjol hade samma känsla. Hemmabana, det har sina fördelar men samtidigt klara nackdelar. Jag är van att njuta av banan. Inte tävla på den. Jag vet inte om jag eg vill tävla på den. Jag har längtat efter det men samtidigt infinner sig inte den där Tävlingshjärnan helt och fullt. Jag föredrar nog att uppleva den själv eller i sällskap av goda löpkamrater, kravlöst. Inte tävla på den. Ägna den tid. Låta partierna ta den tid de kräver för dagen.

Men. Som skrivet. Jag är nöjd. Jag kan mer men jag är nöjd. Jag njöt, men inte såsom jag gör andra gånger jag springer den. Dock alla helt underbara funktionärer och publik. Ni lyfte mig. Känner mig rörd. Tårar bakom ögonen av glädje, då och ännu. För så glad blev jag av alla hejarop. Det värmde långt in i själen. Jag sporrades till att försöka visa vad jag kan, så lite ledsen känner jag mig över att inte tagit mig ända upp på toppen för er skull. Samtidigt släpptes kraven på något sätt. Betydelsen att vinna blev lite mindre, för jag har alla hejaropen med mig.

Jag vet att jag kan. 2 mil är inte min paradgren. Det vet jag. Men det finns mer i kroppen. Önskade att det hade kommit fram idag men sån är idrotten.

Jag skall brottas vidare med mina mentala spöken. Sen kommer jag njuta. Det vet jag. Men jag måste älta lite. Det för att förbättra mig...

Jag ser fram emot nästa runda på trailen. I kravlös fart. Insupa den. Njuta av den. Konsumera den. Såsom jag föredrar att uppleva den...

Dagar i livet

Av Johanna Bygdell - 2017-09-03 00:14

Den där post ultra. Jag vet inte varför, men den slår oväntat och rätt hårt. Veckan efter gick kanon. Njöt varje dag. Sen åkte jag till Skottland på en fabulös resa med Kullamannen och sprang ännu mer. Totalt lyckorus. Och då slog den till. I dubbel bemärkelse.

Galen i Skottland. Galen resa. Vill dit igen.

[Bild]

[Bild]

Sen kom den. En vecka då jag fått kämpa. Med allt nästan. Ingen riktig balans. Jag famlar runt. Barnen. Nej. Det är inte enkelt. Det flyter inte alltid på. Allt är inte rosa fluffiga moln. Jag har belastat min omgivning en hel del. Tacksam för att de ändå står kvar där. Och tålmodigt lyssnar, stöttar, ger råd. Jag guppar där under ytan, men sjunker inte. Jag vänder, vrider, ifrågasätter. Vem är jag? Vad vill jag? Brottas med ångesten. Allt kanske verkar bra, men allt är inte som det verkar.

Sen kommer sånnadära dagar. Som igår. Och idag. Då jag lyfter från ytan. Svävar iväg. Det där rosa molnet. Du kan inte bara sväva på molnen utan dalar. För hur vet du då att du är på molnen? Jag har fantastiska toppar, men de kommer inte gratis.

Men idag. Ja. Njutit varje sekund. Och Tävlingssuget är tillbaka. Hejade på löparna i Höga Kusten trail. Och då kom det, suget... Fick erbjudande om ÖtillÖ på måndag. Hade läget varit annorlunda, hade det varit nästa vecka, då hade jag sagt ja, men nu går det inte. Nu prioriterar jag en annan del av livet... och det känns bra, och dåligt. Men rätt. Rätt är bra. Känslan i magen, gå på den, den har oftast rätt...

[Bild]

Jag har alltid sneglat på Ultravasan. Kommer ihåg första gången den gick. Tänkte att det vore häftigt att springa den, men vem orkar 9 mil? Vansinne.

En vecka innan. Velar. Att springa är som att blotta strupen. 9 mil varav mestadels på underlag som inte passar mig, som jag inte riktigt gillar. Men TEC funkade ju. En kompis kunde inte starta så jag köpte hennes biljett. Friskt vågat... tänkte jag. Du ska utsätta dig för det du tycker är läskigt, det är då du växer och går framåt. Och ja, jag trodde aldrig jag skulle komma under 20 min på 5 km heller... två dagar innan slog prestationsångesten till. Löste det med att måla vardagsrummet medan kidsen sov, alldeles för sen kväll alltså. Dagen innan loppet vaknade jag med känsla av att vara taggad. Härligt!

Boende i Sälen. Lyxade till det med halvdag på jobbet, packade i barna i bilen, plockade upp momma å moffa, mina klippor, längs vägen och raka vägen till Sälen. Vi följde vasaloppsvägen från oxberg, pepp! Kommer på mig själv att jag sitter och ler. Förnimmelse om hur det kommer kännas.

Planen för loppet spikades. Jag börjar med att slå följe med Erik Eng, min ultrakompis, då vet jag att farten blir rätt. Han springer gärna för fort och jag bromsar så det blir bra att mötas på mitten. Maurten i blåsan så jag klarar mig till Evertsberg. Starten går 05 och vid Evertsberg kommer jag vara efter 8.30 enligt planen och då kan mamma, pappa och barnen komma iväg utan allt för mycket stress, blir ju lång dag för barnen. Men otroligt glad över att de ska vara med och langa! Första gången i år!

03.40 Uppstigning. Trycka i mig lite energi. Pappa skjutsar mig till starten. Vilken stämning! Joggar runt och myser. Lite rätt regn men inte kvavt. Gillar regn. Stör mig inte. Strax innan start ser jag Erik. Var lite osäker på om vi skulle hitta varandra, var ju trots allt 900 andra löpare.

Nedräkning. Starten går. Vi rullar på asfalt. Uppför. Ser hur täten drar iväg. Ida Nilsson, Bard och Meek drar iväg. Jag är glad av Eriks sällskap, fokuserar på att prata med honom istället för att stressa upp mig över att jag inte har en chans att hänga på damtäten. 9 mil. Det är långt. Lugn och fin. Lätt motlut. Asfalt blir grusväg. Gör lite ont att se de fina, mossbeklädda sluttningarna men själv ligga och tugga grusväg. Monotont. Vid Smågan är jag ca 2 min efter täten. Men sen blir det äntligen stig. Ser hur jag plockar in på Meek. "Vi plockar i skogen" utropar jag till Erik. Känslan av att få komma ut på stig är underbar. All smärta i kroppen försvinner, jag flyter fram. Det är inte jobbigt, benen går av sig själv. Ett vägparti till. Ser tydligt att vi plockat på Meek. Motiverar. Självförtroende. Mer skog. Springer och skrattar. Äntligen! Småhalkar i regnet som börjat, men det blir bara komiskt.

Ser ryggen på Bard som passerats av Meek, jag flyter förbi. Tar på Meek. Passerar en väg, får höra att Ida bara är sekunder före och strax ser jag även hennes rygg. Ligger bakom lite men jag har svårt att ligga bakom, kan inte läsa terrängen och mina steg styrs av framförvarande. Jag har bra tryck så jag går förbi. Ljuvligt att få glida fram i landskapet! 9 mil av det här skulle inte göra ont! Men säg den lycka som varar... haha... vi rullar ut på väg och Ida springer, på ytterst lätta steg, förbi mig. Spurtpris misstänker jag helt riktigt. Men jag försöker inte ens. På väg har jag inget att komma med. Alls. Och jag vill orka hela vägen. Efter kontrollen kommer vi ihop igen. Småpratar lite. Roligt att få byta några ord med henne och iallafall hänga med några kilometrar.

Risberg passeras. Regn kommer och går. Ida ökar farten. Jag försöker inte ens. Det går så lätt. Grusväg. Tradigt. Mellan skurarna passar jag på att få till ett instagraminlägg. Inser att det kommer bli få sånna om regnet tilltar. Och oooom det tilltar! Som att någon häller en hink på mig bitvis.
Passerar marathon på 3.13 Kom ihåg det för en gång skull! :)

I evertsberg möter familjen upp! Lycka och glädje. Två jublande grabbar. Underbart. Har kvar i säcken men tar ändå en flaska och salttablett.

Jag inser att Ida är försvunnen, och Erik släppte tidigare. Jag är själv. Nu är det upp till mig själv. Banan kommer vara lättlöpt. De andra tjejerna är snabba. Det jag kan göra är mitt bästa, kommer någon ikapp är det för att hon är bättre. Det är nerför. Skönt men samtidigt jobbigt. Vetskapen om att det borde gå fort. Vet inte hur jag ska disponera krafterna riktigt. Vet inte hur kroppen kommer reagera. När det är kuperat och skog vet jag hur den beter sig, men lättlöpt väg, ytterst osäker. 9 mil är ju inte 16 mil. Öka johanna, våga ligga på gränsen. Försök vara offensiv.

Springer och längtar till kontrollerna. Få high-fivea barnen, höra mamma å pappas hejarop. Ont framsida höger lår. Börjar med tankelekar. 40 km kvar. Tänker på myrpasset i Gördalen. 20km myr därefter 20 km progressiv fart längs Kungsleden. Det gjorde ont. Men jag slutade inte och jag klarade det. Det gör ont nu. Men jag slutar inte. Pallade jag det pallar jag det här. Längtar efter Lundbäcksbackarna. Fattar inte att jag passerat dom förrän det är för sent. Hade andra förväntningar. Men du är stark Johanna, inte ens en tanke på att gå. En fot framför den andra så fort du orkar.
Delar upp sträckan. Snart mindre än 30 kvar. Och då är det snart nere på 20. Som Härnö trail. Å det är ju kort. Vid 17 är det Örsjörundan, 200 höjdmeter är den, det är det inte här. och vips kommer det bara vara 15 kvar, och det sprang du ju som lunchpass förra veckan å snittade 4.08 utan bekymmer. Så 15 är ju knappt nåt... å vips är jag vid sista kontrollen! Damtäten för 45 kommer i en hejdundrande fart. Skönt med några ryggar att gå på även om de försvinner längre bort för varje steg vi tar... mindre än en mil kvar. Smärtan i kroppen, jag besegrade den! Jag höll ihop det. Kommer någon ikapp mig nu kommer jag inte ge mig utan match.

Att rulla in på campingen känns underbart! Och sen upploppsrakan. Fenomenal känsla. Jag känner mig inte helt slut men efter att ha sett målgångsvideon inser jag att jag har liiiite att jobba på. Känslan och hur det ser ut stämmer inte alls med varandra... haha... men ser det som ett projekt i vinter eller så skiter jag i det och konstaterar att hellre snabbt än snyggt. ;)

I mål står mamma, pappa och barnen! Jag gråter. Det har varit en så hård kamp mentalt och sen få mötas av några av de viktigaste människorna i mitt liv. Övermäktigt.

Sjukt nöjd. Jag höll i hop det. Klart jag gärna sprungit fortare och kunnat utmana Ida lite mer, men hon är helt klart mycket starkare. Men jag har återigen flyttat mina egna gränser lite längre fram. Skön känsla. Cyklade ur benen på söndagen. Bra val. Och idag avnjöt jag härlig stiglöpning längs Härnö trail. Som balsam för själen!


jag vill tacka alla fantastiska funktionärer efter banan! Glada miner, glada tillrop trots ösande regn! Ni gjorde resan så mycket lättare! Det var inte svårt att springa in mot kontrollerna med ett brett leende på läpparna!!!

Nu väntar Härnö trail, sen får vi se vad kroppen och knoppen säger...

Framtidsplaner

Av Johanna Bygdell - 2017-08-15 22:11

Sommaren är snart slut. Den har varit bra. Haft många fenomenala löparäventyr.

Tävlingssuget har varit lite skraltigt, men det är tillbaka. Jag har länge sneglat på Ultravasan, men har inte passat. Sen bävar jag lite. Det är för platt och oteknisk. Jag får för mig att jag inte kommer till min rätt. Jag är inte snabb. Jag är teknisk och uthållig. Men jag vet ju inte förrän jag testar, så i år är det dags. Jag vill lyckas, prestera bra. Vinna. Vem vill inte det? Men jag försöker vara realist oxå. Ta ner förväntningarna och kraven på mig själv. För att tackla ev besvikelse...

Nåja. Planen är alltså Ultravasan, sneglar på Kramfors ultrafestival, sen Härnö trail, 25-manna och sist Kullamannen... men vi får väl se. Hade gärna klämt in lite svimrun oxå... mycket nu...

Och så målandet och tapetserandet. Jobbet och balansen i livet. Reda i livet. Benen på jorden.