runningjohanna

Kontraster

Av Johanna Bygdell - 2018-05-14 22:06

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats.

03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans med barnen. Medan de fick lite speltid packade jag upp väskor, plockade ur diskmaskinen och försökte reda lite i kaoset jag efterlämnade förra onsdagen. Gick igenom läxan med Linus och recapa lite vad som väntar i veckan och sorterade räkningar.

Kontraster. Livet.

Imorrn är det jobb. Och skolkonsert.

Att stanna upp

Av Johanna Bygdell - 2017-12-07 18:46

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort...

Skadan som innebar löpvila gav utrymme för reflektion.

Löpåret brakstartade i april med Åda, 5 mil. Seger. Oväntat. Två veckor senare fick jag för mig att testa 100 miles, 14 varv i Täby, TEC. Gick ju kalasbra. Seger och svenskt rekord (som Maria Jansson tagit tillbaka. :) ). Sen unnade jag mig vila i fyra veckor, sen blev det 15km i Oslo. Dryga timmen, en andraplats. Nöjd över att ändå vara så pass snabb. Helgen därefter blev det Sundsvall Ultra Trail, 5 mil skoningslös terräng. Men fantastisk! Så trött var det längesen jag var. Och smärtan i fötterna! Dock piggnade jag på mig och den 17 juni startade jag i HCU med målsättningen att slå mitt tidigare damrekord på 15 timmar längs den 13 mil långa banan. Det gick bra. Bättre än bra. Fenomenal uppbackning. Sporrande Pacers. Känslan på väg ner mot Fjärdbottnen, då jag insåg att jag inte bara kommer slå mitt egna rekord utan även förbättra herrarnas rekord med ca 25 minuter. Den känslan. Odödlig. Oslagbar. Och att få uppleva det med familj och vänner som var där. Det betyder ofantligt mycket.

Efter det unnade jag mig vila. Lyckades dock persa på 5 km inte bara en gång utan två gånger och springa under 20 min kändes löjligt enkelt. Årets utmaning blev High coast swimrun. Första swimruntävlingen för mig. 3 mils löpning. 7 km simning. Och det gick bra. Trots kylan i vattnet. Riktigt bra. Eufori!

Lögdö wild. 10km. Mycket myr. Kroppen började säga nej. Vilade. Åkte till Vålådalen och ägnade tre fenomenala dagar åt att springa. Med tält. Mat. Toppjakt. Episkt.

Tävlingssuget smög sig på. Ultravasan anmälde jag mig till veckan innan den gick av stapeln. Och som det gick! I hällregnet. Mina fantastiska föräldrar kavade runt med mina barn för att serva mig. Och det slutade med en andra plats. Overkligt. Linus undrade varför jag grät när jag gick i mål. Av lycka. Grät av lycka. Ett lopp som inte borde passa mig. Och hålla ihop hela vägen! Orimligt.

Roade mig med ytterligare en löpresa, Skottland i tre dagar. Gav mersmak. Blev anmäld till Kullamannen 160km.

Härnö trail. Hade inget att sätta emot segrarinnan. Fick även släppa tvåan då kroppen stängde av. För mycket vilja. Men trea. Nöjd trea.

Gjorde min enda orienteringstävling för året. Andra sträckan på 25-manna. Fart och orientering satt och tappade endast 7 sek på täten. Orimligt.

Nu var kroppen trött. Men mest var jag mentalt slut. Dock blev det en vecka i Halmstad och avslutade det med att starta i Kullamannen 100 miles. Jag njöt av atmosfären. Det gick fort. Perfekt energitillförsel i kroppen. Den var pigg. Allert. Taggad! Efter 6 mil sa den nej. Jag förmådde mig att kliva av. Grät. Inte av lycka. Av sorg och frustration, men mest oro för höften.

Efter det har det varit löpvila i väntan på röntgen. Allt såg bra ut och vilan har behövt. Jag är igång igen.

Säsongen toppas av att jag nomineras till Årets kvinnliga traillöpare. I sällskap av tre fenomenala kvinnor som har världen som sin tävlingsarena. Jag är inte där ännu.

Mitt liv ser lite annorlunda ut. Har mitt heltidsjobb och mitt varannanveckaliv. Träning och tävling får lixom anpassas efter det... dock är jag väldigt bra på pussel, och får ihop mitt liv ganska bra tycker jag själv. Det har jag mina föräldrar att till stor del tacka för. De finns där. Vid min sida. Ställer upp. Och min brorsa. Som hakar på allt! Och vänner, som stöttar, motiverar och sporrar. Allt det hjälper mig lägga pusslet som ligger bakom framgången.

Ena veckan kan jag lägga all tid (nästan) på mig själv. Nästa vecka är det två varelser som styr och då får allt annat stå åt sidan. Då är fokus på dem, att de mår bra, att jag finns där.

Jag har funderat mycket på mål och drivkraft. Jag vill bli bättre. Det drivs jag av. Att utifrån mina förutsättningar bli så bra jag kan. Jag älskar att springa, att uppleva, utmana mig själv.

Jag är så himla glad över att ha Maurten, att få hjälp med energitillskotten. Jag hoppas på mer hjälp framöver, att få möjlighet att testa tävla utomlands. Se hur långt det kan bära. Jag vill utmana de bästa. Se hur långt jag räcker.

Det känns spännande. Att vara med de stora och leka. Och det är ytterst utmanande att få ihop mitt livspussel. Men det går. Jag vill och då går det.

Kullamannen ultra 2017

Av Johanna Bygdell - 2017-11-03 23:13

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok.

Men ja, vad hände?
Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat under och efter löpning. På utsidan, längst upp, som i benet. I tisdags råkade jag gästspela på HOKs terräng-km på 6 km. Sprang skitfort. Fick ont. Ignorera. Vilade och det blev bättre.

Fredag. Laddad. Sån härlig stämning. Fest! Bara mingla runt bland alla likasinnade från vårt avlånga land. Underbart. Buss till start. 180 anmälda, 120 på startlinjen.
Jag hade snackat ihop mig med Erik Eng. Vi är jämna.

Kullamannen drar info om vad som gäller. Lite ny dragning och havet ska alltid vara på höger sida.

Starten går. Patrik Wickström drar iväg med två andra killar. Jag å Erik tuffar på som vanligt. Lugnt å sansat. Är förvånad över stigningen i början. Mycket löv och halt. Lång km-tid. Men vid Hovs hallar planar det ut. Blir platt. Plattare än platt. Växlande underlag men alldeles för mycket asfalt. Monotont.

Vi plockar in de två killarna som hängde på Patrik. Vi går fokuserat. Kanske för fort. Svårt att säga. Ängelholm ser oändligt långt bort ut. Men ett steg i taget och vips är vi där. Fyller på energi och tar på lampa. Sen börjar en evighetsstig. Känns inte som att vi kommer någonstans och det där jävla havet varken ser eller hör vi. Men kroppen gillar stigen. Mycket.

Men sen blir det hårt underlag. Smärtan i höften slår till. Plötsligt. För plötsligt. Försöker tänka bort den. Men den sprider sig. Hugger i höftkammen. Biter ihop hårt. Men löpstilen förändras. Vill till Mölle. Blir arg. Varför kommer inte den där jävla kullen snart? Drygt 60km löpta i 5.15 i snitt. Jag är pigg, har fantastisk energinivå. Kom igen nu kroppen. försöker intala mig att bara vi kommer bort från det monotona blir det bättre. Bara typ 2 mil kvar dit. Jag VILL uppleva kullen! Kropphelvete.
Det tar stopp. Går lite medan Erik tar på sig lampan, men smärtan kvarstår, intensifieras när vi börjar springa igen.

De gånger jag brutit ett lopp kan jag räkna på min ena hand, tror inte ens jag kommer använda alla fingrar. Men jag är erfarenheten vis. Jag säger åt Erik att köra. Jag kliver av. Ser hur han tassar vidare å jag börjar grina. Men jag tänker att det är en stryka att ta beslutet, även om det suger. Innerligt. Jag ville verkligen gå i mål. Pressa mig. Utmana de andra. Men idag blev det inte så. Tråkigt avslut på säsongen.

Jag kommer sörja, vältra mig i besvikelsen ett tag. Men sen ska jag ringa vc och kolla upp höften. Sen ska jag träna och snart står jag på en startlinje igen, starkare än någonsin.

Ha det suveränt ute i natten alla lyckostar! Jag hejar på er!

Härnö trail. 2017

Av Johanna Bygdell - 2017-10-01 01:03

Förhoppningar. Förväntningar. Önskan. Viljan. Men ödmjukhet. Allt fanns där. Lugnare än ifjol. Starkare fysiskt. Och psykiskt. Vem vill inte leverera? Viljan att leverera men ändå en ödmjukhet inför det. Inget är självklart.

Försökte intala mig att kroppen var pigg. Att musklerna inte alls kändes trötta. För det kändes så. I huvudet. Kände mig pigg, sprallig, men musklerna svarade inte riktigt. Inte den där känslan jag brukar ha då det går riktigt bra, men länge sedan jag tävlade nu.

Snabb start. Kändes bra. En tjej drog, en till oxå. Men inte stressad. Det är lång bana. Jag är bra på att mala. Intalade jag mig. Men benen svarade inte. Samma känsla som ifjol. Men positiva tankar i huvudet.

Jag slet. Stretade. Letade motivation. Letade känslan. Den jag vet finns där.

Men den kom inte. Jag flög inte. Jag kämpade. Varje steg. Tänker att det släpper. Jag njöt över att få tävla på min älskade Härnö trail, men kroppen kämpade emot. Tänkte på Pace on earths podd med Torgeby. Att inte kämpa emot. Försökte luta med kroppen. Finna mig i situationen. Men kraften som finns i den släpptes inte ut. Analysen påbörjades.

3 min efter ledaren vid smitingen. Två. Trean steget bakom. Nylundskan hojtade om att mitt starka parti följer. Jajemen tänkte jag. Mentalt hade jag inte givit upp ännu. Men kroppen hjälpte inte till. Upp mot specksta låg vi på bra, men trean släppte inte ryggen min. Uppför Specksta nöp benen. Känslan jag anat från steg ett intensifierades till nära Max. Klarade knappt av att lyfta dem. Trodde jag skulle tippa bakåt. Sjukt obehagligt. Hjärnan var tre steg före kroppen. Kändes som jag rörde mig i slowmotion. Jag låg nu trea. Total oförmåga att svara. Frustration. Men mentalt körde jag på. Trummade på. Försökte iaf. Inte. Ge. Upp.

Den blå/gula ryggen såg jag knappt något mer, men jag tuggade på. Uppför slalombacken försökte jag gå men benen vägrade, däremot kunde jag ta små små springsteg.

Jag höll min tredjeplats och slutade drygt 11 (elva!!!) minuter efter en fartfantom som knep segern. Jag kände mig ändå nöjd. Jag gjorde vad jag kunde men kroppen ville inte idag.

Men tankarna for under loppet. Och far ännu runt i skallen. Förväntningar, mina och andras. Jag vill alltid vinna. Klart det betyder mer att vinna på hemmaplan, eller är lite roligare. Men vad är rimliga krav på mig själv? Är det rimligt (fysiskt och psykiskt) att kunna leverera på lopp från 5 km upp till 160 km? Det har varit en händelserik säsong. Och jag vill vara överallt och har höga krav på mig själv. Eller förväntningar. På mig och kroppen. Idag orkade den inte. Förkylning i faggorna (förkylda barn), mycket på jobbet, övning förra helgen, livet, för lite vila... orsaken är svår att veta.

Jag är nöjd. Jag putsade tiden från ifjol rejält, men jag vill bli bättre. Jag vill vara bäst, men någonstans måste jag vara realist och det klarar jag inte själv. Jag tappar distansen. Jag går på vad hjärna och hjärta vill och förväntar mig leverans av kroppen. Och blir besviken när det inte blir som jag tänkt. Jag sviker mig själv lixom.

Jag vet att jag i fjol hade samma känsla. Hemmabana, det har sina fördelar men samtidigt klara nackdelar. Jag är van att njuta av banan. Inte tävla på den. Jag vet inte om jag eg vill tävla på den. Jag har längtat efter det men samtidigt infinner sig inte den där Tävlingshjärnan helt och fullt. Jag föredrar nog att uppleva den själv eller i sällskap av goda löpkamrater, kravlöst. Inte tävla på den. Ägna den tid. Låta partierna ta den tid de kräver för dagen.

Men. Som skrivet. Jag är nöjd. Jag kan mer men jag är nöjd. Jag njöt, men inte såsom jag gör andra gånger jag springer den. Dock alla helt underbara funktionärer och publik. Ni lyfte mig. Känner mig rörd. Tårar bakom ögonen av glädje, då och ännu. För så glad blev jag av alla hejarop. Det värmde långt in i själen. Jag sporrades till att försöka visa vad jag kan, så lite ledsen känner jag mig över att inte tagit mig ända upp på toppen för er skull. Samtidigt släpptes kraven på något sätt. Betydelsen att vinna blev lite mindre, för jag har alla hejaropen med mig.

Jag vet att jag kan. 2 mil är inte min paradgren. Det vet jag. Men det finns mer i kroppen. Önskade att det hade kommit fram idag men sån är idrotten.

Jag skall brottas vidare med mina mentala spöken. Sen kommer jag njuta. Det vet jag. Men jag måste älta lite. Det för att förbättra mig...

Jag ser fram emot nästa runda på trailen. I kravlös fart. Insupa den. Njuta av den. Konsumera den. Såsom jag föredrar att uppleva den...

Dagar i livet

Av Johanna Bygdell - 2017-09-03 00:14

Den där post ultra. Jag vet inte varför, men den slår oväntat och rätt hårt. Veckan efter gick kanon. Njöt varje dag. Sen åkte jag till Skottland på en fabulös resa med Kullamannen och sprang ännu mer. Totalt lyckorus. Och då slog den till. I dubbel bemärkelse.

Galen i Skottland. Galen resa. Vill dit igen.

[Bild]

[Bild]

Sen kom den. En vecka då jag fått kämpa. Med allt nästan. Ingen riktig balans. Jag famlar runt. Barnen. Nej. Det är inte enkelt. Det flyter inte alltid på. Allt är inte rosa fluffiga moln. Jag har belastat min omgivning en hel del. Tacksam för att de ändå står kvar där. Och tålmodigt lyssnar, stöttar, ger råd. Jag guppar där under ytan, men sjunker inte. Jag vänder, vrider, ifrågasätter. Vem är jag? Vad vill jag? Brottas med ångesten. Allt kanske verkar bra, men allt är inte som det verkar.

Sen kommer sånnadära dagar. Som igår. Och idag. Då jag lyfter från ytan. Svävar iväg. Det där rosa molnet. Du kan inte bara sväva på molnen utan dalar. För hur vet du då att du är på molnen? Jag har fantastiska toppar, men de kommer inte gratis.

Men idag. Ja. Njutit varje sekund. Och Tävlingssuget är tillbaka. Hejade på löparna i Höga Kusten trail. Och då kom det, suget... Fick erbjudande om ÖtillÖ på måndag. Hade läget varit annorlunda, hade det varit nästa vecka, då hade jag sagt ja, men nu går det inte. Nu prioriterar jag en annan del av livet... och det känns bra, och dåligt. Men rätt. Rätt är bra. Känslan i magen, gå på den, den har oftast rätt...

[Bild]