Förhoppningar. Förväntningar. Önskan. Viljan. Men ödmjukhet. Allt fanns där. Lugnare än ifjol. Starkare fysiskt. Och psykiskt. Vem vill inte leverera? Viljan att leverera men ändå en ödmjukhet inför det. Inget är självklart.

Försökte intala mig att kroppen var pigg. Att musklerna inte alls kändes trötta. För det kändes så. I huvudet. Kände mig pigg, sprallig, men musklerna svarade inte riktigt. Inte den där känslan jag brukar ha då det går riktigt bra, men länge sedan jag tävlade nu.

Snabb start. Kändes bra. En tjej drog, en till oxå. Men inte stressad. Det är lång bana. Jag är bra på att mala. Intalade jag mig. Men benen svarade inte. Samma känsla som ifjol. Men positiva tankar i huvudet.

Jag slet. Stretade. Letade motivation. Letade känslan. Den jag vet finns där.

Men den kom inte. Jag flög inte. Jag kämpade. Varje steg. Tänker att det släpper. Jag njöt över att få tävla på min älskade Härnö trail, men kroppen kämpade emot. Tänkte på Pace on earths podd med Torgeby. Att inte kämpa emot. Försökte luta med kroppen. Finna mig i situationen. Men kraften som finns i den släpptes inte ut. Analysen påbörjades.

3 min efter ledaren vid smitingen. Två. Trean steget bakom. Nylundskan hojtade om att mitt starka parti följer. Jajemen tänkte jag. Mentalt hade jag inte givit upp ännu. Men kroppen hjälpte inte till. Upp mot specksta låg vi på bra, men trean släppte inte ryggen min. Uppför Specksta nöp benen. Känslan jag anat från steg ett intensifierades till nära Max. Klarade knappt av att lyfta dem. Trodde jag skulle tippa bakåt. Sjukt obehagligt. Hjärnan var tre steg före kroppen. Kändes som jag rörde mig i slowmotion. Jag låg nu trea. Total oförmåga att svara. Frustration. Men mentalt körde jag på. Trummade på. Försökte iaf. Inte. Ge. Upp.

Den blå/gula ryggen såg jag knappt något mer, men jag tuggade på. Uppför slalombacken försökte jag gå men benen vägrade, däremot kunde jag ta små små springsteg.

Jag höll min tredjeplats och slutade drygt 11 (elva!!!) minuter efter en fartfantom som knep segern. Jag kände mig ändå nöjd. Jag gjorde vad jag kunde men kroppen ville inte idag.

Men tankarna for under loppet. Och far ännu runt i skallen. Förväntningar, mina och andras. Jag vill alltid vinna. Klart det betyder mer att vinna på hemmaplan, eller är lite roligare. Men vad är rimliga krav på mig själv? Är det rimligt (fysiskt och psykiskt) att kunna leverera på lopp från 5 km upp till 160 km? Det har varit en händelserik säsong. Och jag vill vara överallt och har höga krav på mig själv. Eller förväntningar. På mig och kroppen. Idag orkade den inte. Förkylning i faggorna (förkylda barn), mycket på jobbet, övning förra helgen, livet, för lite vila... orsaken är svår att veta.

Jag är nöjd. Jag putsade tiden från ifjol rejält, men jag vill bli bättre. Jag vill vara bäst, men någonstans måste jag vara realist och det klarar jag inte själv. Jag tappar distansen. Jag går på vad hjärna och hjärta vill och förväntar mig leverans av kroppen. Och blir besviken när det inte blir som jag tänkt. Jag sviker mig själv lixom.

Jag vet att jag i fjol hade samma känsla. Hemmabana, det har sina fördelar men samtidigt klara nackdelar. Jag är van att njuta av banan. Inte tävla på den. Jag vet inte om jag eg vill tävla på den. Jag har längtat efter det men samtidigt infinner sig inte den där Tävlingshjärnan helt och fullt. Jag föredrar nog att uppleva den själv eller i sällskap av goda löpkamrater, kravlöst. Inte tävla på den. Ägna den tid. Låta partierna ta den tid de kräver för dagen.

Men. Som skrivet. Jag är nöjd. Jag kan mer men jag är nöjd. Jag njöt, men inte såsom jag gör andra gånger jag springer den. Dock alla helt underbara funktionärer och publik. Ni lyfte mig. Känner mig rörd. Tårar bakom ögonen av glädje, då och ännu. För så glad blev jag av alla hejarop. Det värmde långt in i själen. Jag sporrades till att försöka visa vad jag kan, så lite ledsen känner jag mig över att inte tagit mig ända upp på toppen för er skull. Samtidigt släpptes kraven på något sätt. Betydelsen att vinna blev lite mindre, för jag har alla hejaropen med mig.

Jag vet att jag kan. 2 mil är inte min paradgren. Det vet jag. Men det finns mer i kroppen. Önskade att det hade kommit fram idag men sån är idrotten.

Jag skall brottas vidare med mina mentala spöken. Sen kommer jag njuta. Det vet jag. Men jag måste älta lite. Det för att förbättra mig...

Jag ser fram emot nästa runda på trailen. I kravlös fart. Insupa den. Njuta av den. Konsumera den. Såsom jag föredrar att uppleva den...