runningjohanna

Det är lite läskigt. Eller mycket. Jag har en målsättning och en stark vilja att lyckas, men är så rädd att ramla på fel sida av "linjen". Att tappa glädjen och den förutsättningslösa känslan. Att inte njuta av varje steg utan istället stirra mig blind på klockan. Jag jobbar mentalt nu. Hårt. På att inte tänka. Inte låta målsättningen och viljan att lyckas ta för stor plats. Nöja mig med min prestation. Vilken den än nu blir.

Kroppen är inte tipp topp. Den känns lite sliten. Sprang 15km igår. Smärta i kroppen. Seghet. Hur fan ska jag orka? Men det är en vanlig känsla. Det som oroar mig är fötterna. Har ont under dom sedan Sundsvall (off)trail. Rejält. Det pirrar och ömmar. Mind over matter. Blir vila idag. Lätt löpning med jobbet imorrn (inte för kollegorna, de ska springa fort, men jag ska bara hänga runt och heja på dom), sen måste jag planera upplägget. Brorsan bor ju inte längre i Ö-vik. Jag måste sova. Ligga och vila. Sen ska jag fixa drop bag för första gången i mitt liv. Och så fixa grejor till mamma å pappa å brorsan, mitt crew, som ansluter vid 06-hugget på lördagen.

Det är något jag ser fram emot. Att får träffa nära och kära efter banan. Att de vill vara där. Det gör mig glad och rörd. Betydelsefullt.

Att planera kost under loppet. Det känns seriöst. Jag vill inte ta det för seriöst. Jag balanserar på, för mig, en linje jag har svårt att förhålla mig till. Glädje och seriositet. Hittills har jag haft en magisk kombination, den vill jag inte tappa.

Jag springer för mig själv. För min egna skull. Och jag älskar att dela med mig! Jag vill dela med mig av känslan och euforin, det som löpning gör med mig, får mig att må.

Jag ska behålla glädjen. Jag ska släppa fokus på målet, jag ska fokusera på resan. Här och nu. Då löser det sig...

Det efterlängtade loppet. Nu var det dags. Grundade med 40-års kalas dagen innan. Ett bra val.

Gröt, ägg, kaffe. Som vanligt. Maurten 320 i flaskorna, samt resorb i en. Hädde i lite extra salt. Jag cyklade till Sundsvall i fredags, 9 fräscha mil på 3 timmar å en kvart. Det kändes fortfarande i benen. Packade för 8 grader och mulet. Inte för 17 grader och sol. Ulltröja. Svettades innan start. Hatar att svettas.

David utlovade en extraordinär bana. Han håller vad han lovar. 49km och 1880 höjdmeter, mestadels obanat.

Rullade iväg fint. Kände mig seg. Gick redan i en av backarna vid fiskdammen. Ultrahjärnan är påkopplad. Andreas Svanebo rann iväg men jag fick sällskap av en Niklas. Dock möjliggjorde inte banan det att småsnacka så mycket, eller jag pallade det inte. Hade fullt sjå att hålla mig på benen och ta mig framåt. Omsberg, midskogsberget och sen Tallstugan. Fantastiska vyer! Utmanande. Kräkvarning. Jag hittade ett mycket fint flow i löpningen som jag växlade med gång. Jag ville inte bli trött. Kände av vänster höft och låren. Krampvarning. försökte tänka på tankarna på ryggen... Vid Tallstugan stod pappa å mamma å langa! Underbart. Fyllde upp flaskan med mer Maurten. Drack inte så mycket som jag väntat, men ändå tillräckligt. Varmt som fan dock. Längtade efter stig. Så otroligt jobbigt med obanat. Fick stig. Teknisk stig. Skrek åt mig själv inombords att nu fan njuter du och passar på att vila. Mind over matter.

Tuffade vidare mot Fågelberget. Jobbigt, men så ska det vara. Fortsatt sällskap. Kändes bra för då malde jag lixom på. Trodde aldrig vi skulle komma fram till södra berget, men se, det gjorde vi. Och där stod Ankis å Anna! Lycka! Fasen va glad jag blev. Å rörd.

Halva banan kvar. Musklerna piggnade på sig men mina fötter börja ömma som fan. Kunde knappt sätta ner dom. Att det var mjukt hjälpte inte. Aldrig varit med om något liknande. Tappade Niklas på grund av instagrammande men lyckades jaga ikapp honom. Började längta efter omsbergsväggen. Utsikten där uppifrån... Ojojoj... passerade åter Tallstugan där jag fyllde upp en nu tom flaska med Maurten och vek därefter ner på en endurostig i all evighet. Så kändes det. Och den såg fan likadan ut hela tiden. Kliv kliv... men sen. Äntligen.

Jag mata på! Nu fanns ju även 28km-löpare på banan, det kändes bra mentalt att få springa om. Upp på toppen, sen är det inte långt kvar... hemmanet. Runt i skogen där. 5 km kvar. De längsta jag någonsin sprungit! Skulle gärna kontrollmäta. ;)

Började verkligen längta efter att få klättra upp till Nolbykullen. Bra med energi. Kompletterade Maurten med vatten nu. Värmen gjorde mig så törstig.

Äntligen fick jag gå! Klättringen mot mål var påbörjad. Å jävlar va brant! Men jag streta på. Har gott självförtroende när det gäller att gå. Tuggade på fint. Stabilt. Drog ifrån Niklas. Dock helt utan tanke på det, det bara slog mig. Allt fokus låg på att ta mig framåt.

Sista mellantiden. Vyn!!! ?

Snart sista spurten. Fick för mig att vi skulle vika upp direkt i slalombacken, men se så fel jag hade! Vi vek ner för att sen få klättra i skogen. Blev jag förvånad?

Nåja. Allt har ett slut och så även Sundsvall trail. Stämplade in på 5.40.34 Sjukt nöjd. Tvåa totalt och först av damerna. Kanske det värsta jag gjort. Haha... jävlar vilken bana. Brutal, fruktansvärd och alldeles underbar!!!

alla som tog sig runt banan, vilka kämpar! Jag är van skogslöpare och har en rätt rejäl träningsbakgrund, men vet att inte alla har det. Herrejösses! Bra jobbat allihop! Hoppas ni känner er som vinnare allihop!

under loppet funderade jag lite på vad jag höll på med så nog tog jag i. Tankar på att HCU är otroligt avlägset och att jag inte kommer palla genomföra det flurerade rätt flitigt... men nu, nu börjar jag rent utav bli lite sugen på det. Om kroppen vill så. Har fått en misstänkt inflammation i ena foten. Hoppas på snabb läkning...

men ja, mitt råd. Spring Sundsvall trail!!!!

Den bara kommer. Slår undan benen. Jag faller. Platt. Paniken. Mörkret...

Ja, hur går det med kroppen? Det undrar jag med. Den känns bra. Orolig för stelheten i rumpan men den blir bättre av träning så varför vila? Försöker vara smart. Barnvecka, pusselvecka, fast ändå inte. Fokus är på barnen och det är skönt. Det som blir det blir och det blir bra.

Kommer inte riktigt ihåg vad jag tränat. Fantastiskt fint intervallpass i torsdags med kollegorna. Mjölksyran rann ut genom öronen. Ett grymt progressivt löppass i lördags. Rullade på i 4.12 sista km utan att förta mig. Och så styrkan idag. Stark. Starkast var nog sebben. Jävlar vilka skott han får till. Å höjdare. Å glädjen i hans blick när han kom på hur han dribblar! Och se hur Linus gick ann. Ville inte träna, orkade inte, men mamman gav sig inte och han var mäkta nöjd efteråt...

Lördagen ägnades åt utflykt. Stortorget i Häggvik. Sjukt nöjda ungar. Och föräldrar. Livet på en pinne.

Sen erbjöd sig AK att ta min bil, släppa av mig i utansjö åsså fick jag springa hem till dom. Hon känner mig. Jag blev så glad. Fånigt glad. Kutade uppför ett berg bara för att jag blev så glad! Å utsikten! Ja jävlar. Åsså rullade jag på. Lättare och lättare, samtidigt fortare och fortare. Härliga känsla. I shorts å T-shirt.

Men det är inte idel solsken. Jag har sagt ja till för mycket. Jag vill för mycket. Allt fungerar bra. Allt känns bra. Sen vänder det. Bergochdalbana går tvärt nerför. Fort. Jävligt fort. Jag ifrågasätter allt, tappar fotfästet och faller. Handlöst. Jag måste ta emot mig själv. Allt som känns bra känns plötsligt så fel. Tvivel. Frustration. Glädjen är borta. Känslan av att bara vilja ge upp blir så intensiv. Men ett steg i taget. Det blir bra. Jag gör det bra. Jag måste tro på det. Jag vill framåt, uppåt. Upp med blicken och simma på...

I tisdags var jag på Härnösands Hälsostudio och fick, som vanligt, en fenomenal behandling. Sandra lyckades få ur det värsta ur rumpa/baksida lår. Har känt att baksida lår inte riktigt svarar, men nu är det ordning på torpet.

I går var jag ute på en lugn morgonrunda, drog upp på grottberget. Jag älskar att springa. Kroppen kändes stark och lätt. Uppförsbackarna kändes för korta. Flyt i steget. Funderade på att fly. Skita i allt och bara ägna mig åt att springa hela dan.
Jag älskar backar. Njuter av varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen. Tänkte att det är så du ska se på livet. Njuta av uppförsbackarna, fira varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen.

Känslan av att bara mata på. Oslagjävlabar!

Och vyn från grottberget, den gör mig gråtmild. Älskar att bo här. Älskade livet där och då. Intensivt. Gränslöst. Kände mig stark inifrån och ut.

På kvällen knackade tvivlet och på dörren. Och känslan beskrivs bäst med bilden av en luftlös coreboll. Mitt liv är så. Mer extremt än vanligt just nu. Går från svindlande höjder rakt ner i den suraste myren. Jag vet att det vänder. Att jag kommer upp igen, men det är så lätt att sugas ner i djupet, vältra sig runt där nere, det är bekvämt. Men jag vill inte fastna. Jag vill vara en som vänder, vill vara sådär positiv som jag vet att jag kan vara. 30 minuter träning hjälpte. Jag var stark!

När jag efter träningen lindade in mig i filten från TEC och tände ljusstaken från HCU, då kom den. Längtan. Viljan. Glöden. Är det rimligt att köra HCU iår? Samtidigt går mitt favoritlopp Urskogsloppet. Känns hårt att missa det, men HCU. Är det något år jag ska slå rekordet är det i år. Testa Maurten ordentligt. Det vore jävligt häftigt.

Jag får kanske fiska efter en fri start, får jag det brukar jag ha svårt att säga nej... :)